Vad skulle hända om vi försvann?

Vad skulle hända om vi människor plötsligt försvann från jorden?

Vad skulle finnas kvar efter tio år, efter hundra?

När skulle alla lämningar av vår art vara helt utplånade?

Här gör vi ett tankeexperiment: Vi fördjupar oss inte i frågan om vad som fick människorna att försvinna och hur det gick till när vi försvann, vi tittar bara på det som skulle hända efter att vi är borta.

I katastroffilmerna brukar det första som händer när apokalypsen kommer vara att lamporna slocknar.

Men i Sverige skulle lamporna – åtminstone i teorin – kunna lysa i många år efter att vi har försvunnit.

– Om vi tar vattenkraften som exempel så sköts idag all produktion automatiskt, inga människor är inblandade för att sköta turbinerna. Teoretiskt skulle turbiner fortsätta att snurra så länge det finns vatten tills att någon maskindel går sönder. Vi har fler än hundra turbiner så innan den sista stängts av så pratar vi förmodligen om tiotals år, säger Peter Stedt på Vattenfall.

Men det är ett förändrat Sverige och en förändrad värld den sista lampan skulle lysa upp.

Så här skulle världen – på ett ungefär – komma att förändras om vi försvann:

En vecka efter att vi har försvunnit börjar inspärrade husdjur, produktionsdjur och djurparksdjur att dö av törst och hunger.

 

För de djur som lyckas ta sig ut väntar en ovan kamp för att överleva utan människor som tar hand om dem. Stora hundar samlas i flockar och jagar mindre djur, de små sällskapshundarna blir uppätna av de stora.

Korna som ingen längre mjölkar kan bli sjuka i juverinflammation. Några kor dör av blodförgiftning, men de flesta klarar sig.

– De flesta korna sinar helt enkelt om ingen mjölkar dem.  De kalvar och smågrisar som föds på våren kan klara sig bra och småningom anpassa sig till ett liv i det fria, säger Sirgid Agenäs, professor i skötsel av idisslare vid Sveriges Lantbruksuniversitet.

Matvaror som ruttnar i affärer, restauranger och övergivna hem, samt alla döda produktionsdjur, erbjuder ett temporärt överflöd av föda för djuren. Men småningom måste de klara sig själva vilket kan skapa problem även för kända överlevare som råttor och kackerlackor, som vant sig vid en bekväm tillvaro i människans närhet med en aldrig sinande tillgång på mat och värme.

Annars är det inte så många djur som kommer att sakna vår närvaro, förutom de som bokstavligen lever på oss.

Huvudlusen och kroppslusen till exempel, den senare är så specialiserad att den inte bara är beroende av oss utan den behöver våra kläder för att överleva. De 200 bakteriearter som har oss som hem, de som lever och frodas i våra skrev och armhålor, i våra tjocktarmar och näsborrar, kommer förmodligen att dö ut med oss.

 

 

En månad efter att vi har försvunnit kan kylsystemen i kärnkraftverken kollapsa på grund av att ingen underhåller dem.

Kemiska industrier och oljeraffinaderier havererar av brist på eftersyn, avloppsvatten rinner ut i sjöar och hav från reningsverk som slutat fungera.

De här miljökatastroferna dödar många djur och växter och förgiftar stora områden för lång tid.

 

 

Ett år efter att vi har försvunnit syns märkliga stjärnfall på natthimlen då satelliterna börjar trilla ner från sina omloppsbanor.

I städer och tätorter spirar maskrosor och ogräs i alla sprickor i asfalten. Snart kommer också träden, först de som har lätta frön som kan färdas långt med vinden: Björk, sälg och asp.

Många av de växter vi är vana att se omkring oss kommer att försvinna från Sverige, dels för att det av människan skapade kulturlandskapet med åkrar och ängar försvinner, dels för att de inte klarar klimatet utan vår hjälp.

Andra växter kommer att försvinna helt och hållet.

– Alla våra nyttoväxter har en vild förfader som de återgår till om inte människor ser till att genom avel hålla igång de bra egenskaperna. Potatisen återgår till sin vilda form, moroten också. All kål är egentligen samma art, alla bönor likaså. I grunden är det inte så många arter det handlar om när det gäller nyttoväxter, säger Tommy Lennartsson, forskare vid Centrum för biologisk mångfald vid Sveriges Lantbruksuniversitet.

 

 

Fem år efter att vi försvunnit växer buskar och små träd på gatorna och torgen. Grönskan är foder för älgar och rådjur, som i sin tur lockar till sig rovdjur.

Förvildade hundar och katter och städernas rävar och grävlingar delar nu jaktmarker med stora rovdjur.

– Vargarna kommer först till städerna, de rör sig fort över stora områden, björnarna rör sig betydligt långsammare, säger Didrik Vanhoenacker, jourhavande biolog på Naturhistoriska riksmuseet.

Bränder som startas av blixtnedslag härjar fritt då inga människor bekämpar dem. I Sverige räknar man med att en procent av skogen skulle brinna varje år om bräderna inte släcktes av människor.

Redan efter fem år har många trähus brunnit ner. Hela bostadsområden är utplånade av elden.

25 år efter att vi har försvunnit är 75 procent av gatorna och torgen täckta av grönska.

Landskapet är väldigt förändrat. Åkermark och betesmark har försvunnit, skogarna breder ut sig.

Betonghusen börjar vittra sönder och fönsterrutorna splittras av temperaturväxlingarna när de elastiska tätningarna runt dem tappat sin flexibilitet.

Genom de trasiga fönstren tar sig så väl väder och vind som djur och växter in i ruinerna. Förfallet går allt fortare.

Rovdjursstammarna växer när människorna inte längre jagar dem.

– De som kan begränsa dem är tillgången på föda. På sikt kommer det kanske att finnas färre älgar än i dag, så det inte längre finns kalhyggen med sly för dem att äta, säger Didrik Vanhoenacker.

 

 

50 år efter att vi har försvunnit finns nästan inga trähus kvar. De som inte har brunnit har rasat samman.

Konstruktioner av stål och betong står fortfarande upprätta. Allt av metall är nu täckt av rost eftersom ingen har underhållit och målat på ett halvt sekel.

Byggnadsverk av sten och tegel håller länge, hur länge beror på omgivningen. Pyramiderna i Egypten har klarat sig i över 5 000 år på grund av att de är så stora och att de står i en ökenmiljö.

 

 

Hundra år efter att vi har försvunnit är bilarna är helt utplånade. Efter att färgen flagnat av är det fritt fram för rosten att bryta ner metallen. Däcken finns kvar, gummit i dem håller sig intakt i hundratals år.

Nästan alla träkonstruktioner har ruttnat bort eller brunnit ner. I högarna av sönderfallande bråte och ruttnande löv är kakelplattorna från våra badrum det enda som klarat sig nära nog oförstört. Bränd keramik har en kemisk uppbyggnad liknande den hos fossiler, och är därför oerhört hållbar.

Broar börjar rasa då vajrarna som håller dem uppe har rostat sönder.

Pelarna inne i de sedan länge vattenfyllda tunnlarna har rostat sönder och börjar rasa – därmed rasar också gatorna och torgen ovanför dem. Gigantiska slukhål öppnar sig överallt i städerna.

Papper och film har upplösts och försvunnit. Materialen håller i 200–300 år i ideala förhållanden, som på museer, men oskyddade och utan människor son tar hand om dem är de upplösta efter ett sekel.

Ruinerna som står kvar efter städernas höga hus har blivit egna ekosystem. Här uppe frodas växterna och smådjuren kan leva hela sina liv högt ovanför det som en gång var myllrande gator och torg.

 

 

500 år efter att vi har försvunnit har alla stålkonstruktioner rasat. Fästpunkterna har rostat fast vilket gjort att konstruktionerna förlorat sin flexibilitet och inte klarar en storm.

Alla våra broar och skyskrapor är borta, frihetsgudinnan och Eiffeltornet har fallit.

 

 

Tusen år efter att vi har försvunnit är det svårt att se med blotta ögat att människor en gång har levt på jorden. Naturen har tagit över de platser där våra städer och samhällen en gång stod.

Efter 100 000 år beräknas koldioxidnivån i atmosfären ha återgått till den nivå den hade innan vi höjde den.

Efter 50 miljoner år är plastfragment och glasbitar det enda som finns kvar. Efter ytterligare 50 miljoner år är de också borta.

Efter 300 miljoner år kan en ny intelligent art leva här, utan att ens veta att vi någonsin har funnits.

Mot evigheten. Pioneer- och Voyager-sonderna som skickades iväg på 1970-talet kan vara det närmaste vi kommer att föreviga oss själva.

De är som flaskposter i universums mörker, en hälsning från vår civilisation till en okänd mottagare.

Två av Pioneer-sonderna är försedda med bildmeddelanden från mänskligheten. De båda Voyager-sonderna är utrustade med varsin ”grammofonskiva” med ljud och bilder som skildrar livet på jorden.

Sondernas resa genom den eviga ensamheten kommer att fortsätta förbi den dagen då solen sväller och slukar jorden. De är med stor sannolikhet det sista materiella minnet som kommer att finnas kvar från vår civilisation.

Men även efter att en ofattbar tidsrymd har passerat, efter så många miljarder år att de sporadiska krockarna med små partiklar i rymden har nött ner våra sonder till damm, finns det kanske ändå ett spår av oss kvar: Signalerna från våra radio- och tv-sändningar.

Runt år 2450 kommer radiovågorna från premiären av den amerikanska 1950-talsserien ”I Love Lucy” att nå den yttre gränsen av vår galax och strömma ut i den intergalaxiska rymden.

De första svenska tv-sändningarna med Lennart Hyland som programledare lär ligga hack i häl.

Signalerna blir svagare och mer utspädda ju längre tiden går och ju längre de färdas. Frågan är om någon därute, någon gång, någon stans, kan uppfatta dem och tolka dem.

Som Alan Weisman skriver i den mycket läsvärda ”The world without us”:
De kommer kanske inte att förstå Lucy – eller Hyland.
Men de kommer att höra oss skratta.